Lyxliv idag
Kändes lite lyxigt att sitta på teaterna och filmkonventet idag. Om gårdagens kulturella personliga beslut blev att jag måse gå och se Götakanal 2 så blev dagens val av det mer dramatiska och seriösa slaget. När filmen om slaget vid Kautokeino blir premiärklar måste det nog också bli ett av mina sällsynta biobesök. Det har jag läst om i tidig ungdom.
Det var mycket renar på filmduken både i Kautokeinofilmen och i en filmatisering av ett Kerstin Ekman manus. Jag och Bo Hultin hade både noterat hur det gick ett sus genom publiken när bilderna från fjällens mäktiga vidder och renghjordarna visades. En publik med dominans från södra delarna av landet och utlandet.
En man från Norge berättade om hur de i Norge tagit itu med problemet att så få kvinnor var engagerade i filbranschen i Norge. Debatten var lång och högljudd. Under denna period lanserades en film med en kvinnlig regissör (eller manusförfattare). Filmen hette "Kalla fötter" men apparaten som matade ut biljetterna klarade inte ö - och inte var det så enkelt att det blev o - utan i - "Kalla fittor". Tablå! Ridå! Det låter som en riktig Norge historia.
Cino Regi - ett europeiskt samarbete som stimulerade samarbete över nationsgränser var en nyhet för mig. En ung kvinna vid namn Charlotte Appelgren föredrog på en ganska svår danska - men powerpoint bilder och ett riktigt härligt engagemang gjorde programpunkten väl godkänd.
Eftermiddagen fortsatte i lyxens tecken - invigningsfest och mingel hos Galären klockan 15.00. Bara några kvarter från folkpartiets lokal. Hämtade Camilla vid stadshuset och sen knatade vi de få metrarna ned till Galären. Där anslöt vi till Karl P som just inväntade Tuula som hade blommor från kommunen. Där uppe - tre trappor upp möttes vi av Gunnar Thålin och hans "galärslavar". Några andra gäster hade också anlänt. Tyvärr - för mitt poängpogram - fanns där mängder av goda snittar - och vackra. Det vi trodde var en köttbulle spetsad med en tandpetare på en liten rostad rundel visade sig vara Philadelphiaost - men vad kulorna var rullade i kunde vi inte röna ut. Alla snittar - 7 -8 olika - var hemgjorda av Gunnars mor och svärföräldrar. Innan vi gick hade massor av människor kommit med blommor och presenter. Och jättefina lokaler var det!
Tyvärr dämpades väl festglädjen för Camilla - och i någon mån för mig själv också som blev riktigt förbannad. Karl valde att dra Camilla vid sidan om och ha ett allvarligt samtal - en del skulle väl kalla det uppläxning - av Camilla. Jag förväntar mig att ett kommunalråd har bättre omdöme än att diskutera sådana frågor vid en fest och uppvaktning. Var sak har sin tid!
Och min tid ska då jag inte använda till att räkna ned någon rymdfärja. Fast vad stort det blivit med Fugelsang - och kul att Kiruna är så involverat. Tycker mest det är gräl och svammel (mest i politiken) därifrån annars så det behöver allt positivt de kan få.
Det var mycket renar på filmduken både i Kautokeinofilmen och i en filmatisering av ett Kerstin Ekman manus. Jag och Bo Hultin hade både noterat hur det gick ett sus genom publiken när bilderna från fjällens mäktiga vidder och renghjordarna visades. En publik med dominans från södra delarna av landet och utlandet.
En man från Norge berättade om hur de i Norge tagit itu med problemet att så få kvinnor var engagerade i filbranschen i Norge. Debatten var lång och högljudd. Under denna period lanserades en film med en kvinnlig regissör (eller manusförfattare). Filmen hette "Kalla fötter" men apparaten som matade ut biljetterna klarade inte ö - och inte var det så enkelt att det blev o - utan i - "Kalla fittor". Tablå! Ridå! Det låter som en riktig Norge historia.
Cino Regi - ett europeiskt samarbete som stimulerade samarbete över nationsgränser var en nyhet för mig. En ung kvinna vid namn Charlotte Appelgren föredrog på en ganska svår danska - men powerpoint bilder och ett riktigt härligt engagemang gjorde programpunkten väl godkänd.
Eftermiddagen fortsatte i lyxens tecken - invigningsfest och mingel hos Galären klockan 15.00. Bara några kvarter från folkpartiets lokal. Hämtade Camilla vid stadshuset och sen knatade vi de få metrarna ned till Galären. Där anslöt vi till Karl P som just inväntade Tuula som hade blommor från kommunen. Där uppe - tre trappor upp möttes vi av Gunnar Thålin och hans "galärslavar". Några andra gäster hade också anlänt. Tyvärr - för mitt poängpogram - fanns där mängder av goda snittar - och vackra. Det vi trodde var en köttbulle spetsad med en tandpetare på en liten rostad rundel visade sig vara Philadelphiaost - men vad kulorna var rullade i kunde vi inte röna ut. Alla snittar - 7 -8 olika - var hemgjorda av Gunnars mor och svärföräldrar. Innan vi gick hade massor av människor kommit med blommor och presenter. Och jättefina lokaler var det!
Tyvärr dämpades väl festglädjen för Camilla - och i någon mån för mig själv också som blev riktigt förbannad. Karl valde att dra Camilla vid sidan om och ha ett allvarligt samtal - en del skulle väl kalla det uppläxning - av Camilla. Jag förväntar mig att ett kommunalråd har bättre omdöme än att diskutera sådana frågor vid en fest och uppvaktning. Var sak har sin tid!
Och min tid ska då jag inte använda till att räkna ned någon rymdfärja. Fast vad stort det blivit med Fugelsang - och kul att Kiruna är så involverat. Tycker mest det är gräl och svammel (mest i politiken) därifrån annars så det behöver allt positivt de kan få.
Kommentarer
Trackback