Mitt förhållande med skinkan
Mitt första förhållande med "skinkan" idkades genom att hänga över ett trästaket till grisstian och klia nassarna mellan öronen. Två hade vi oftast. Och namn hade de alltid. Men jag kommer bara ihåg Storklas och Lillklas. Kanske för att Storklas rymde upp på Bertils backe och faster Lisa jagade fatt honom iförd två potatisgräv. Potatisgräven sattes med spetsen upp under frambenen och sen försökte faster hukande styra honom in i kätten vilket till slut lyckades. Faster Lisa - en ganska stor och frodig kvinna på den tiden - lutad över grisen, överrösande honom med diverse tillrop - dock icke svärdomar. En syn för gudar!!
Far hade bageri på den här tiden - och grisarna matades med brödrester därfirån vilket alltid borgade för en riktigt rejält bred fettrand på skinkan.
Någon gång i slutet av november kom slaktaren - och gristrälådan kom fram. En form av träkista där grisen skulle - och nu har jag tappat bort namnet - skållas hette det kanske. Har för mig att harts användes i sammanhanget - men till vad vet jag inte. Nåväl slaktmask var det förfärliga namnet som fick oss ungar att grina och tjuta - förtvivlade för att våra kompisar skulle slaktas. Tillsammans med faster Lisa - som var nästan lika gråtmild som vi - gömde vi oss i sovrummet till eländet var över. Och vi svor på att aldrig skulle någonting från dessa grisar komma över våra läppar.
När vi ända tvingades av våra elaka föräldrar att äta pölsan så såg vi ju ögonen från Storklas och Lillklas.
Nåväl - åter till självaste skinkan - den 9 eller möjligen 10 - Annadagen ska det vara. Då skulle skinkan ligga i stora rostfria bagarihinken. I saltlake med en upp och nedvänd flattallrik överst och på denna en ganska stor sten som skulle tynga ner och garantera att skinkan höll sig i lagen hela tiden.
Så småningom - dagen före julafton - blev det vattudragning och sen kok i stor gryta. Ugnsbakningen var inte uppfunnet på den tiden.
Ugnsbakningen kom och i samma veva kom också möjligheten att köpa skinka utan ben. Vilket var helt uteslutet i släkten - som fortfarande en bra bit in på 70-talet köpte halva grisar från Ängesbyn. Huruvida det var svarta eller vita grisar vet jag inte - och torde i vilket fall vara preskriberat.
Nu torde biträdena se ut som en fågelholk om man frågar efter skinka med ben. Eller? Nu finns knappt en rå skinka att köpa. Utvecklingen har gått i andra riktningen. Nu köps de färdiggriljerade och de finns till och med de som köper den färdigskivad?
Jag har inte gått i bräschen i uteckligen - men motvilligt följt efter. Dock går gränsen fortfarande vid att griljera själv. Måste erkänna att svålfri skinka inte är så dumt - det kletet brukade sätta sig på alla ny putsade köksluckor.
Men att ta den första skivan från den nygriljerade skinkan är lycka. Skorpan med söt smak av honung spetsad med lite stark senapssmak. Och den äts på Veteknäck - allt annat är helgerån. Mums! Och nu luktar lägenheten av skinka istället för brunkål.
Min handlare på Nära Dej diskuterade i går om julbord och hur det förändrats. Inte bara skinkan - utan mycket annat också. Grisfötter finns knappast längre, syltorna säljs allt mindre. Ska vi tro att det redan nu finns julbord med inslag av pasta och tacos?
Nu ska jag fortsätta jakten på silltårtan - som egentligen heter något mycket finare - vilket ni ska få veta om jag hinner i fatt den.