Vem granskar granskarna?
Verkar som om bästa sätta att komma åt ekonomiska brott är att utse folk till statsråd eller statssekreterare. Den som vill hålla sina svartjobb för sig själv ska nog överhuvudtaget inte ge sin in i politiken.
Man kan ju undra när dreven går - vem som granskar granskarna? Är det någon som hört om en journalist eller chefredaktör som svartjobbat eller sysslat med andra hel- eller halvbrottsliga saker? Detta trots att det är "sjukt vanligt"?
Sen finns det ju avarter åt andra hållet också. När facket för nu ganska många år sen försökte driva ner några grannar från taket hos en annan granne för att de hjälpte honom att laga taket. Det var svartjobb, enligt facket. utan att veta om en enda krona bytte ägare. Vilket det troligen inte gjorde i det fallet i alla fall.
På tal om Hallowen, skulle man som dem på SKP: s B-logg tro på alla onda "sanningar" och alltid måla världen och dess människor i mörkaste mörkt, natt-svartaste svart vore det nog inte annat än att ta snaran snarast. För vad världen vore grym och mänskligheten till synes utan hopp om paletten saknade alla andra färger än svart.
Hur kan en del människor välja att leva in en värld där den mest skrämmande Hallowen är en verklighet varje dag, året om. En till synes ändlös natt, där hoppet om det goda för alltid är förlorat, för alltid har slocknat. Där stjärnorna slutat tindra för att dom sedan länge gett upp och slocknat av alla de oändliga suckar som genljuder natt efter natt, en natt utan någon ände, utan någon soluppgång.
Där demoner, hemska spöken och de ondaste av andar finns överallt och i alla. En plats, en värld, en "verklighet" där man inte tror på andra människor, sina medmänniskor utan bara ser dem ha de mörkaste och ondaste intentioner, och tror dem om det värsta. Valfriheten att välja är vårt allas val. Så även hur vi väljer att se på världen och mänskligheten. Och det har betydelse.
Hu så hemskt!
Hur var det nu igen, vi ser i andra vad som dväljs inom oss själva. Vi motar de skuggor som vi tror oss se i alla andra än oss själva, vi glömmer bort mörkret och skuggorna i vårt eget inre. Är inte den verkliga fienden någon som bor inom oss själva, var och en av oss och att den riktiga slagplatsen egentligen är vårt eget hjärta, en plats så nära inom var och en utav oss att vi inga ursäkter har. Varför ska det vara så svårt att tro på det goda och så lätt att anamma det onda, det undrar jag verkligen.