Filmen, kvällen och natten!
Christr Nyqvist var behållningen. Tala om en karl som får det att mer är pirra i maggropen. Fast vi var inte alls överens, Birgit och jag. Det kan ju bero på att hennes Sture fanns inom hörhåll.
I övrigt ganska "banal" historia. En man som förlorade sin hustru och yngste son i en bilolycka. Den äldre sonen överlevde. Både far och som gick om kring med skuldkänslor. Pappan som kände sig vållande och sonen för att han överlevt och inte den yngre brodern.
Fadern stannade kvar i chockstadiet eller möjligen reaktionsfasen - där han genom "förnekelse" stängde ute eller inne sorgen. Ett och annat urflip vid midsommarfesten - där alkoholen hjälpte till att släppa fram minnesbilderna.
Sonen som får hjälp av sin första tonårsförälskelse att släppa fram och bearbeta känslorna av sorgen och saknaden.
Kulmen kom när sonen fick se den gistna ekan brinnande ute på vattnet. Och då han trodde fadern fanns i den. Vilket han givetvis inte gjorde. Utan vid strandkanten föll far och son varann i armarna och förklarade varann sin kärlek.
Och efter denna vistelse i sommartorpet så fick vi se en far och son sida vid sida vandra ut i vardagen igen. Uppenbarligen med alla bekymmer och knytningar lösta.
Jag antydde tidigare om att sorgearbete inte alltid handlar om att har förlorat någon fysiskt - vilket också speglades i filmen. En kvinna som vill göra allt för att "trösta" Lars visar också upp det "sorgearbete" som pågår inom ett dåligt förhållande.
Filmen gav också associationer till vilket sorgearbete barn till alkolholister lever med. På samma sätt som i den här filmen blir de också "utestängda" från sina föräldrar. Den skuldbeläggning det ägnar sig åt är samma som Jonas gjorde i den här filmen. Här skymtade också att barn ibland får ett sorgearbete vid skilsmässor - vilke speglades av Helena - Jonas förälskelse.
Jag skrev inledningsvis "banal" historia - vilket det naturligtvis aldrig kan vara när någon tappar sina kära. Men sättet att beskriva ett ofullständigt sorgearbete kändes ganska banalt och gav inte något djupare än vad som beskrivits tidigare. Så kanske jag kan uttrycka det.
Men de tre Kuriren hästar de fick kanske är rätt betyg. Sevärd i alla fall.
I övrigt ganska "banal" historia. En man som förlorade sin hustru och yngste son i en bilolycka. Den äldre sonen överlevde. Både far och som gick om kring med skuldkänslor. Pappan som kände sig vållande och sonen för att han överlevt och inte den yngre brodern.
Fadern stannade kvar i chockstadiet eller möjligen reaktionsfasen - där han genom "förnekelse" stängde ute eller inne sorgen. Ett och annat urflip vid midsommarfesten - där alkoholen hjälpte till att släppa fram minnesbilderna.
Sonen som får hjälp av sin första tonårsförälskelse att släppa fram och bearbeta känslorna av sorgen och saknaden.
Kulmen kom när sonen fick se den gistna ekan brinnande ute på vattnet. Och då han trodde fadern fanns i den. Vilket han givetvis inte gjorde. Utan vid strandkanten föll far och son varann i armarna och förklarade varann sin kärlek.
Och efter denna vistelse i sommartorpet så fick vi se en far och son sida vid sida vandra ut i vardagen igen. Uppenbarligen med alla bekymmer och knytningar lösta.
Jag antydde tidigare om att sorgearbete inte alltid handlar om att har förlorat någon fysiskt - vilket också speglades i filmen. En kvinna som vill göra allt för att "trösta" Lars visar också upp det "sorgearbete" som pågår inom ett dåligt förhållande.
Filmen gav också associationer till vilket sorgearbete barn till alkolholister lever med. På samma sätt som i den här filmen blir de också "utestängda" från sina föräldrar. Den skuldbeläggning det ägnar sig åt är samma som Jonas gjorde i den här filmen. Här skymtade också att barn ibland får ett sorgearbete vid skilsmässor - vilke speglades av Helena - Jonas förälskelse.
Jag skrev inledningsvis "banal" historia - vilket det naturligtvis aldrig kan vara när någon tappar sina kära. Men sättet att beskriva ett ofullständigt sorgearbete kändes ganska banalt och gav inte något djupare än vad som beskrivits tidigare. Så kanske jag kan uttrycka det.
Men de tre Kuriren hästar de fick kanske är rätt betyg. Sevärd i alla fall.
Kommentarer
Trackback