Strutz refleXioner

Det var fint i kyrkan idag. Inte många förutom släkl och absolut närmaste vänner hade kommit - på de anhörigas begäran. Men det kändes väldigt bra att vara där. Fast orättvist och ofattbart att Lennart inte finns bland oss mer. Fast det är klart att han gör - så länge vi lever minns vi.

Conny var anlitad att sjunga - och det gjorde han med den äran. Fast jag satt och tänkte att lite frälsissånger hade inte varit helt fel. Även där hade Lennart och jag samma tycke.

Charlotta Renman var officiant - heter det så - och kändes som ett naturligt val utifrån Lennarts synpunkt. Måste väl komma från Rehnmans i Ale. Notera de alternativa stavningarna - jag vet inte riktigt. I alla fall pratade hon riktigt Nederluleå tungomål - variant södra sidan älven.

Jag saknade psalmen Det finns glädje bortom graven - som inte heter så - men som är skriven av Britt Hallqvist. Blev så glad när prästen Charlotte använde just de orden i sitt tal. Och så Eric Claptons ord i översättning - om vi ses där uppe - känner du igen mig då?

Tord Häggström, moderat,  - son till en riktigt liberal kvinna - bjöd oss allians gruppledare på kaffe i sin kyrkstuga. Tord är en fantastisk människa när man lär känna honom. Låter som en riktigt mullig mansgris många gånger - men är nog mycket bättre än det rykte han ger sig själv genom stolliga uttalanden. I alla fall var det skönt att få vara tillsammans en stund efter begravningen.

Apropå att tala om döden - så berättade Tord att han minsann aldrig skulle förlåta den som lät kremera honom. Och då fick vi en diskussion om just detta att våga tala om döden. Vet dina anhöriga hur du vill ha det?

För min del är min inställning den att jag helt överlåter till mina efterlevande att avgöra hur de vill ha det. Visst - jag har vissa önskemål - och borde/ska nog se till att tydliggöra det. För man vet ju aldrig?

Hade alldeles bestämt bestämt mig för att åka in till stan i kväll - men jag känner att det är läge för kontemplation - vad det nu betyder?