Ovan läsning
Men si det var Kyrkans Tidning. Undras om alla fått den - eller om biskop Hans särskilt valt ut mig. Och varför isåfall. Men nu har jag bläddrat igenom den.
På sista sidan kan man se och läsa om Hildings kapell. Som nu är invigt. Med tre stötar på kapellporten med biskopskräklan.
Hilding vill se bröllop och dop där. Tyvärr kan man väl inte bidra med något av dem. Men det var i alla fall prästen som döpte Lisa (om jag minns rätt) , Thomas Lång, som hälsade välkommen till invigningen.
En bön att ha med sig i vardagen fanns också med i tidningen: "Gud, hjälp mig att se varje människa som du sänder i min väg som en gåva från dig." Nå´t att ha med sig i vardagen även för oss som inte är så gudeliga.
"Gud, hjälp mig att se varje människa som du sänder i min väg som en gåva från dig."
Jag har lite svårt med vissa att se de som en gåva från Gud, men jag försöker....Det måste handla om att jag skall uppfostras att rätta till de felaktigheter jag själv har utvecklat under åren...
En som står framför mig och ljuger så att öronen fladdrar. Hur skall jag någonsin kunna uppfatta det som gudagåva? Om inte att jag skall lära mig att säga; sluta ljuga och sedan avvaktar reaktionen?
Nej, nu skall jag inte analysera utan jag tar på mig nya "glasögon" och upprepar för mig själv vid varje möte att denna individ framför mig är gudagåva... och den har en uppgift att fylla lika väl som jag eller någon annan. Kanske gör det lättare för en själv att leva fullt ut varje dag. Vi avvaktar rapportering framöver....Jag återkommer...
Jodå, han som fladdrar med öronen är också en gåva. För då ska du tänka så "hedern är människans bästa gåva till sig själv". Tack ("Gud") för att inte mina öron fladdrar. Det finns något gott i alla möten.
Så rätt och riktigt,så fint sagt.
Han som fladdrar med öronen är också en gåva.Det finns något gott i alla möten.
Så talar en vis kvinna !