Kan man älska en julgran?
Anna-Greta Svedberg undrar i en kommentar om jag klätt julgran. Julgran är något jag offrat på stressens altare. Först avstod jag riktigt julgran - för att jag inte tyckte mig ha tid att jaga barr fram till midsommar. Efter två år med plastgran - var jag julgranslös i fjol. Jag intalade mig att jobbet inte stod i proportion till jobbet att bära, sätta ihop och klä. Och svära över julslingor.
Men det har funnits ett tomrum i själen - jag är nämligen innehavare att ett tiotal vackra pumlor vars årgång är pumlornas tidiga begynnelse.
I går blev jag kär i en julgran - en liten rackare i en längd av 50 centimeter kanske. På Ljus och Kraft. Sista exemplaret uppställd vid kassan. Och med små löstagbara små röda kulor. Perfekt att klä av och sen klä om. Ni får dock vänta - ni får inte se den naken, eller hur det nu var Cornelius sjöng om hönan. Nä på julafton kommer det en bild - och då är den i all sin prakt.
Och i motsats till många andra förhållanden så kostade detta inte på - för det facila priset av 69 kronor bar jag hem min vän.