Nu har han erkänt det också!
Nu har han erkänt det också - i ett brev till landstingsgruppen. "Eftersom jag tränat mindre än vanligt behöver jag ett extra lycka till från er" (inför Vasaloppstarten). När ska man sluta oroa sig för sina barn? När upphör barn att vara barn? Är lite rädd att han inte tror sig att bryta i tid om orken tar slut.
Usch jag fattar inte att han frivilligt ger sig av med 9,4 mil framför sig.
Fast jag måste erkänna att det är riktigt fascinerande att kunna följa löparna nästan meter för meter hela sträckan och i mål (förhoppningsvis).
Men jag kan följa vilken annan åkare som helst - så inte behöver han "offra" sig för min skull. Kan undra om partivännen Karl-Henrik - han som cyklade 500 km i USA i höstas - åker i år igen?
Detta skriver jag i väntan på tidningarna - eftersom de inte kommit tio i fem får schemat läggas om - även om det är svårt (att lära gamla hundar sitta).
Idag är det annars full sammanträdesdag med APU på förmiddagen och fullmäktige på eftermiddagen - så det lär inte bli mycket tid för bloggpauser.
Ylva nog vet du väl att barn är barn så länge deras föräldrar andas så finns oron och förmaningarna där. Bara det sker i lagom omfattning så är det väl okej och så förståndig anser jag nog att du är. Nu är det väl mera focus på barnbarnen åtminstone för min egen del.
Ja och så länge man har sina föräldrar i livet förblir man barn. Och visst är det skönt, Nisse, att kunna fördela sina gracer till barnbarnen.
Ja Ylva vårt lilla barnbarn står i en klass för sig
men är "lite dyr i drift" för morfar. Men samtidigt så är "vår lilla Othilia" så himla god och så charmig att hon är värd allt jag kan ge henne.