Efter att ha läst min namnes kommentar så var jag i alla fall tvungen att sätta anföringstecken på rubriken.

Men dagen har gått i det tecknet. Vad då födas till denna jämmerdal, växa och slåss om utrymmet, sakta vissna bort för att sen efter en vacker cermoni i någon kyrka vara överlämnad till något annat rike.

Fast det här är min årliga återkommande ångestdag/kväll.  Dagen A - som åter i ARBETE - slut semester! I år är ångesten präglad av döden - eftersom en av mina kompisar begravdes i fredags!

Som jag skrev tidigare - första veckorna av semestern  går åt att fundera vad jag verkligen skulle ha gjort. Nästa för att fundera över vad jag borde gjort.

Och sen bara släpper jag taget - och konstaterar för mig själv att nu har jag missat saker som kan bli katastrofer - i alla fall halv såna!

Och vem bryr sig?