"Livet är ett skämt"
Efter att ha läst min namnes kommentar så var jag i alla fall tvungen att sätta anföringstecken på rubriken.
Men dagen har gått i det tecknet. Vad då födas till denna jämmerdal, växa och slåss om utrymmet, sakta vissna bort för att sen efter en vacker cermoni i någon kyrka vara överlämnad till något annat rike.
Fast det här är min årliga återkommande ångestdag/kväll. Dagen A - som åter i ARBETE - slut semester! I år är ångesten präglad av döden - eftersom en av mina kompisar begravdes i fredags!
Som jag skrev tidigare - första veckorna av semestern går åt att fundera vad jag verkligen skulle ha gjort. Nästa för att fundera över vad jag borde gjort.
Och sen bara släpper jag taget - och konstaterar för mig själv att nu har jag missat saker som kan bli katastrofer - i alla fall halv såna!
Och vem bryr sig?