No-bullshit-time!
Bättre än så kan det inte uttryckas - Amelia och jag har satt ned foten.
Hemkommen vid 19tiden och knycklade ned mig i en brassestol med Expressen på en fortfarande solig bro (alla som läser detta vet väl vad en bro är?) - och så fick jag läsa denna ljuva krönikan av Amelia Adamo.
Inte för att jag på väldigt länge haft några problem med detta med semester. Det finns en person som jag väldigt sällan hinner umgås med under 11 av årets 12 månader. Några veckor varje år vill jag umgås med henne, Har inget större behov att dela henne med andra - det får jag göra alldeles för mycket de andra månaderna.
Umgänget kan vara lite besvärligt i början- hon är frustrerad över att inte i varje ögonblick prestera något.
Men just idag var det verkligen kulmen på vårt umgänge, Nu kommer jag inte ihåg om jag skrivit tidigare om färsk potatis, jordgubbar, igelkottar.
I alla fall har jag inte skrivit att jag imponerade stort på sällskapet runt omkring när jag med bestämda handlag tog Igge i mina händer och bar ut den från Friggeboden - till vilken den förirrat sig.
Den primitiva instinkten att rök är fara kunde också beskådas i Igges uppträdande. Vi hade nämligen grillen alldeles vid ingången till bodan.
Nåväl det primitiva i mitt varande var just att jag hela dagen bara gjort det som behövts för att överleva. Och varje sekund har jag varit närvarande med de som funnits i min omgivning. Oavsett det nu varit Igge eller några människor av kött och blod. Vilket har varit ganska många.
Och vilket svammel detta tenderar att mynna ut i.
Och själv får jag inte längre panik när jag kommer på att jag inte fotat Ingemar och Bernt idag. Jag får istället glädjas åt att jag kom ihåg att fota middagsgästerna.
Det var så roligt att få två extra middagsgäster som utav en slump. Även om det nu var en tråkig slump - en sjuktransport in till Sunderby Sjukhus.
Det är så att mitt största problem så här under semestern är att få över bilderna från telefonen till datorn så därför publicerar jag detta utan bilder och återkommer med dessa I särskilt inlägg.
Hemkommen vid 19tiden och knycklade ned mig i en brassestol med Expressen på en fortfarande solig bro (alla som läser detta vet väl vad en bro är?) - och så fick jag läsa denna ljuva krönikan av Amelia Adamo.
Inte för att jag på väldigt länge haft några problem med detta med semester. Det finns en person som jag väldigt sällan hinner umgås med under 11 av årets 12 månader. Några veckor varje år vill jag umgås med henne, Har inget större behov att dela henne med andra - det får jag göra alldeles för mycket de andra månaderna.
Umgänget kan vara lite besvärligt i början- hon är frustrerad över att inte i varje ögonblick prestera något.
Men just idag var det verkligen kulmen på vårt umgänge, Nu kommer jag inte ihåg om jag skrivit tidigare om färsk potatis, jordgubbar, igelkottar.
I alla fall har jag inte skrivit att jag imponerade stort på sällskapet runt omkring när jag med bestämda handlag tog Igge i mina händer och bar ut den från Friggeboden - till vilken den förirrat sig.
Den primitiva instinkten att rök är fara kunde också beskådas i Igges uppträdande. Vi hade nämligen grillen alldeles vid ingången till bodan.
Nåväl det primitiva i mitt varande var just att jag hela dagen bara gjort det som behövts för att överleva. Och varje sekund har jag varit närvarande med de som funnits i min omgivning. Oavsett det nu varit Igge eller några människor av kött och blod. Vilket har varit ganska många.
Och vilket svammel detta tenderar att mynna ut i.
Och själv får jag inte längre panik när jag kommer på att jag inte fotat Ingemar och Bernt idag. Jag får istället glädjas åt att jag kom ihåg att fota middagsgästerna.
Det var så roligt att få två extra middagsgäster som utav en slump. Även om det nu var en tråkig slump - en sjuktransport in till Sunderby Sjukhus.
Det är så att mitt största problem så här under semestern är att få över bilderna från telefonen till datorn så därför publicerar jag detta utan bilder och återkommer med dessa I särskilt inlägg.
Kommentarer
Trackback