Och inte sista heller!
Inte första gången det händer. Titt och tätt är säkert en överdrift. Men ett är säkert det är inte sista gången. Dement man återfanns långt från hemmet enligt Kuriren idag.
Det gäller att hitta ett bra övervakningssystem som förhindrar att gamlingarna i sin iver "att komma hem" utsätter sig själva för fara.
Och de blir mästare i att hitta på kreativa lösningar för att komma förbi personalens vakande ögon.
För ca 20 år sen hade Sundsgården en särskild liten filial vid folkpartiet. Det fanns en man från Sunderbyn som bodde på Sundsgården. Och han var ständigt på väg hem till Sunderbyn. Och när personalen stängt senaste rymningsvägen så hittade han genast en ny!
Så mina ögon vandrade då och då ut mot gångbanan - och vid ett stort antal tillfällen så fick jag ta bilen och erbjuda honom skjuts - vilket då innebär tillbak till Sundsgården.
Och farmor på 60-talet. Smög elegant ut från Bärigårn när ingen såg. Och så blev det en promenad till Näset - och svårigheter att hitta hem. Vi fann henne oftast sittande och vilande vid någon lada - tillsammans med gråhunden Vigg. Och aldrig låtsades hon om att hon inte skulle hittat hem - hon vilade ju bara.
Och apropå Näset så fanns den här artikeln i NSD. Det är de Thomas och jag bland annat vill lyfta fram i vårt artikel "Trygghet - en framgångsfaktor för Luleå?". NK har publicerat den och jag hoppas NSD också gör det. Angelägen - kanske var vi för snäll för att den ska väcka debatt - men i så fall lovar vi att återkomma.
Det är uppogivenheten mot sånt här som gjort att livsutrymmet krympt för många människor. Slutat med odlingar för att allt bara vandaliseras. Slutat ha båt nere på Näset för det stjäls alternativt förstörs - både motorer och båtar.
Det går ju att begripa (fast aldrig försvara) att folk tar saker för att byta till sig droger - men denna ffullständigt meningslösa förstörelse.
När jag,om jag blir gammal ska jag rymma,smygröka,busa och ta en hutt i smyg.Jag ska se till att få med mig kompisar från hemmet som också hittar på bus och följer med på rymmen.Allt detta om inte personalen är tillräckligt inspirerande och de glada skratten tillräckligt många.Det som behövs för att skapa de glada skratten är något jag skrivit spaltmetrar om.Den goda personalpolitiken,arbetsglädjen i kombination med en positiv utveckling av verksamheten som i slutänden med kvalitet når dem som behöver det som allra bäst.Har det inte blivit någon förändring inom vård och omsorg innan jag blir gammal så blir det mycket hyss dit jag kommer i alla fall!