Strutz refleXioner

Efter en kväll på sommabiennalen med högklackeskor - och en dag i går i fullmäktige med tygskor - så säger jag bara - hålfotsinlägg åt folket.

Tänk så lite som kan göra så mycket. Nu har jag haft sandalerna med mina personliga avgjutna hålfotsinlägg i flera dagar. Kallt har det varit - och inte snyggt alls - men gott i fötterna. Inga svidande brännande känslor.

Men  bara fuska allt för långa stunder med icke fotriktiga skor - så kommer svid och bränn kärringens krämpor  fram igen.

Länge leve Boten i Boden!

Nu ska ni förhoppningsvis få några bilder från sommarbiennalen. Riktigt trevlig kväll - faktiskt. Jag ska fundera om det är värt 500 000 kronor per år? Av era skattemedel! Jag tror faktiskt det - bara i kväll var det riktigt många människor av alla kulörer som var där. Och tankar väckte det!

Det här var första grejen jag fotade när vi kom till museieparken (så där stavas det väl inte?). På håll trodde vi att någon målande konstnär glömt sin basker. Kerstin ville hänga upp det - men min siarbegåvning sa - skämtsamt - rör den inte den tillhör säkert någon installation.

Och mycket riktigt - det var liksom en sån där huva du drar över huvudet när du ska avrättas.

Sen gick vi vidare till denna egennyttiga flicka - det här är mina grejor. Fast jag kan ju undra vilket  genusperspektiv den konstnären har?

Den här var riktigt mysig - hur man rullar upp - eller ihop - ett träd. Men Kerstin ville inte stanna och se om han rullade ut trädet också - hon påstod att det skulle ta väldigt lång tid.

Och så var det då norrmannen som inte fick krossa fårskallar. Så här började hans performance - sittande i kostym, rökande fet cigarr och läsande något annat än Kamratposten.



Och för att göra en lång historia kort - så kastade han direktörskostymen, under Bush rösta ljudande ur högtalarna drog han på sig militärkläderna., drog skynkena av fårhuvudena med en sabel, renade sig genom att gå på vattnet för att så småningom ligga på ett foto av granater och bli översprejad med röd färg - vilket markerade silutten av "Guds lamm" som uppförande hette. Det var då den svarta huvan kom till användande.

Tur man hejdar sin präktiga kusin ibland - hon tänkte hänga upp huvan som borttappad.

Man kan undra hur slutet blivit då - Guds lamm med röd sprayfärg i ansiktet?

Tankar väcker det onekligen - för gamla genuina Sunderbybor kan jag berätta att ett konstverk fick mig att återvända till den tiden då Maja Ströms sommarstuga fanns kvar!

Och visst gick mina tankar till min sen många år avlidna svärfar när den norska konstnärinnan inledde med att barfota stå och skrika ut sin ångest (som Kerstin och jag tolkade det). Känslor hade det väckt hos honom - men jag berättar inte vilka och vilka uttryck det skulle tagit sig.

Ha de så gott - kors vad klockan är mycket!