Färgstark dag!
Hur kul är det att upptäcka att man inte har plänbok med sig precis före avfärden till Kulturen Hus och Diskriminering, Nej tack.
Snälla Karin lånade mig 120 spänn - varav 2 guldpengar till parkeringen. Själv hade jag 4 enkornor = 24 möjliga parkeringskronor = 2 timmar.. Eftersom jag behövde 5,5 tim x 12 kronor bestämde jag mig för att strunta i det helt. Jag är medveten om att jag i och med detta erkännande kan bli en riktigt känd politiker - äntligen. Men jag gjorde det! Och jag fick inga böter.
Istället använde jag nästa alla lånepengar till en räkmacka och kaffe - 79 spänn - som jag intog med kommunalrådet Stålnacke. En och annan tittade nog med lite höjda ögonbryn där vi satt ihop. Alla förstår inte att vi kan vara i rykande sinne när våra åsikter bryts - men faktiskt ändå ha glädje av varann som människor. Fast jag kan väl tillstå att den insikten hos mig kommit mer med åren. Som "ungtupp" (eller höna då!) kanske det inte var lika lätt att hålla isär.
I alla fall absolut en av årets bästa konferenser. Borde varit obligatorisk för alla poltiker och mediafolk och alla andra som påverkar opinionen Tyvärr såg jag inte fler än Yvonne och mig av mer framträdande politiker - och inte såg jag några ledarskribenter heller!
Anna-Lena Brundin - med kvinnligt, manligt, mänskligt - höll igång och med skratt i nästan 1 timme - och varje skratt gav anledning till eftertanke. Avslutade med en sång av Edif Piaff - "jag ångrar ingentig" - den ska spelas på min begravning!
Anette Sjödin från Rfsl inledde med några övningar bänkgrannar emellan som jag bara avskyr. Ja övningar och övningar - missförstå mig rätt. "Prata nu några minuter med din bänkgranne - om vad ni lägger in i det här". Usch! Men jag måste säga att sen satt jag bara fascinerad av henne när hon pratade om normer, avvikelser mot normer och om heteronormen i synnerhet. Strålande pedagogiskt upplägg - trots inledningen.
Fikat blev en smärre katastrof - då vi beordrades att sprida oss på två plan. Det var bara ett krux att restaurangen trodde vi skulle fika klockan 3 och vi kom 10 över 2. Så inte ens på nedre planet - i restaurangen var de mogna för oss. Dock hann jag nästan först av alla sno en kopp kaffe från den ordinarie lunchbyttan.
Zanyar Adami, grundare av tidningen Gringo (som jag bara hört talas om) började också lite trevande. Men sen satt jag som ett ljus och lyssnade andäktigt. Om hur han vuxit upp i "arabdalen" i Hässelby och om hur han bestämde sig för att bli "svensk". Hans pappa tillhör vår välutbildade taxichaufförkår - civilekonom. Han drog också exemplet om hur Kanada tar han om sina invandrande - ger dem språkkunskaper (hoppla!) och kompletterande utbildning. Medan hans far i Sverige fick börja om med gymnaisieskolan - trots att han var färdigutbildad civilekonom. Medan hans far nu var väluitbildad taxichaufför var pappans kompis som hamnat i Kanada chef för ett stort socialkontor.
Kanske ändå bäst - Jonas Helgesson, CP-skadad ståuppare och författare. Han slutbild "alla är normala till man lär känna dem lite bättre" är en femetta. Han hade en powerpointserie på temat vad man inte ska göra när man är CP-skadad. Vi vred oss av skratt!
Avslutande samtal mellan DHR:s ordförande Lars-Åke Andersson och Jonas Helgesson, under ledning av Lena Edenbrink, var gripande. Två personer som hanterade sitt funktionshinder med en positiv livssyn - men som poängterade att de inte ville romatisera tillvaron. Vissa dagar ville Jonas stanna kvar under täcket - i väntan på en ny kropp.
Väran Marjatta klev upp och bad oss alla tänka på att i morgon kan det faktiskt vara vi som får något funktionshinder och kanske sitter i rullstol! Av döma av applåderna hon fick för det så hade de medverkandes budskap gått hem hos publiken.
För övrig anser jag att ni ska lägga er röst för Jan-Olov/Madeleine Ågren som årets norrbottning.
Snälla Karin lånade mig 120 spänn - varav 2 guldpengar till parkeringen. Själv hade jag 4 enkornor = 24 möjliga parkeringskronor = 2 timmar.. Eftersom jag behövde 5,5 tim x 12 kronor bestämde jag mig för att strunta i det helt. Jag är medveten om att jag i och med detta erkännande kan bli en riktigt känd politiker - äntligen. Men jag gjorde det! Och jag fick inga böter.
Istället använde jag nästa alla lånepengar till en räkmacka och kaffe - 79 spänn - som jag intog med kommunalrådet Stålnacke. En och annan tittade nog med lite höjda ögonbryn där vi satt ihop. Alla förstår inte att vi kan vara i rykande sinne när våra åsikter bryts - men faktiskt ändå ha glädje av varann som människor. Fast jag kan väl tillstå att den insikten hos mig kommit mer med åren. Som "ungtupp" (eller höna då!) kanske det inte var lika lätt att hålla isär.
I alla fall absolut en av årets bästa konferenser. Borde varit obligatorisk för alla poltiker och mediafolk och alla andra som påverkar opinionen Tyvärr såg jag inte fler än Yvonne och mig av mer framträdande politiker - och inte såg jag några ledarskribenter heller!
Anna-Lena Brundin - med kvinnligt, manligt, mänskligt - höll igång och med skratt i nästan 1 timme - och varje skratt gav anledning till eftertanke. Avslutade med en sång av Edif Piaff - "jag ångrar ingentig" - den ska spelas på min begravning!
Anette Sjödin från Rfsl inledde med några övningar bänkgrannar emellan som jag bara avskyr. Ja övningar och övningar - missförstå mig rätt. "Prata nu några minuter med din bänkgranne - om vad ni lägger in i det här". Usch! Men jag måste säga att sen satt jag bara fascinerad av henne när hon pratade om normer, avvikelser mot normer och om heteronormen i synnerhet. Strålande pedagogiskt upplägg - trots inledningen.
Fikat blev en smärre katastrof - då vi beordrades att sprida oss på två plan. Det var bara ett krux att restaurangen trodde vi skulle fika klockan 3 och vi kom 10 över 2. Så inte ens på nedre planet - i restaurangen var de mogna för oss. Dock hann jag nästan först av alla sno en kopp kaffe från den ordinarie lunchbyttan.
Zanyar Adami, grundare av tidningen Gringo (som jag bara hört talas om) började också lite trevande. Men sen satt jag som ett ljus och lyssnade andäktigt. Om hur han vuxit upp i "arabdalen" i Hässelby och om hur han bestämde sig för att bli "svensk". Hans pappa tillhör vår välutbildade taxichaufförkår - civilekonom. Han drog också exemplet om hur Kanada tar han om sina invandrande - ger dem språkkunskaper (hoppla!) och kompletterande utbildning. Medan hans far i Sverige fick börja om med gymnaisieskolan - trots att han var färdigutbildad civilekonom. Medan hans far nu var väluitbildad taxichaufför var pappans kompis som hamnat i Kanada chef för ett stort socialkontor.
Kanske ändå bäst - Jonas Helgesson, CP-skadad ståuppare och författare. Han slutbild "alla är normala till man lär känna dem lite bättre" är en femetta. Han hade en powerpointserie på temat vad man inte ska göra när man är CP-skadad. Vi vred oss av skratt!
Avslutande samtal mellan DHR:s ordförande Lars-Åke Andersson och Jonas Helgesson, under ledning av Lena Edenbrink, var gripande. Två personer som hanterade sitt funktionshinder med en positiv livssyn - men som poängterade att de inte ville romatisera tillvaron. Vissa dagar ville Jonas stanna kvar under täcket - i väntan på en ny kropp.
Väran Marjatta klev upp och bad oss alla tänka på att i morgon kan det faktiskt vara vi som får något funktionshinder och kanske sitter i rullstol! Av döma av applåderna hon fick för det så hade de medverkandes budskap gått hem hos publiken.
För övrig anser jag att ni ska lägga er röst för Jan-Olov/Madeleine Ågren som årets norrbottning.
Kommentarer
Postat av: Jan-Olov Madeleine Ågren
Tack för stödet! Och verkligen roligt att du uppskattade vår seminariedag så mycket. Vi som arrangerade den på Röda Korsets verksamhet Mötesplats Luleå mot diskriminering, var också nöjda och kunde glädjas åt att restaurangen så snabbt löste fikabekymret orsakat av ett oförklarligt missförstånd. Det viktigaste var ändå att besökarna lämnade Kulturens Hus med många nya tankar och intryck att ta med sig till sina respektive verkligheter.
Trackback