Det jämnar ut sig
Det jämnar ut sig - sa han som sket i vasken. Fy, fy!
Jag kommer inte ihåg vad jag skulle skriva om att jämna ut sig. Just nu tycker jag att ordspråket om att ständigt sol ger öken känns lite hånfullt.
Är det inte dags för lite sol nu? Och då menar jag mer personligt och mentalt.
Väl på parkeringen vid sjukhuset så ringde telefonen. Från avdelning 61 som meddelade att nu var min far flyttad dit. Kanske jag inte visste det? Så därför ringde vederbörande.
Tack, tack. Annars är jag inte bortskämd med att få veta särskilt mycket från sjukhuset. Hjärtinfarkt höll jag på att få redan på 35:an - infektion - då jag kom och hans säng var hopbäddad. Död eller möjligen intensiven var det enda som fanns i min hjärna då.
Inte ens när han rymt och varit utanför sjukhuset - lätt klädd - har de behagat meddela oss anhöriga.
Mycket mer skulle jag kunna säga - men jag avstår så länge. Det är så svårt att kritisera sjukvården och för all del hemtänsten också. Alla jag möter (nästan) är änglar eller änglalika - men något är fel med systemet/resurserna när jag ändå kan uppleva att så mycket brister.
Men att bo så ängaalikt som jag gör nu kan kompensera mycket.
Inte mellan hägg och syren - utan under häggarna passerar jag varje morgon - barfota över prärien.
Eftersom jag är mer vän med överföringen av bilder än med musen så publicerar jag en bild av Anne - en person som också är sol i mitt liv. Soligt har det inte varit alltid i hennes liv heller - men allt som inte dödar härdar!! Vi har många gemensamma nämnare konstaterade vi i kväll - per telefon.
Sol var det också i måndagskväll när jag och far var på fotboll - och jag tog denna katastrofalt dåliga bild.
Det finns alltid små glädjeämnen i livet!
Själv har jag i en kommentar blivit inbjuden att kommentera Obolaffären och släktingen i Kroatien. Det avstår jag dock så länge.
Jag kommer inte ihåg vad jag skulle skriva om att jämna ut sig. Just nu tycker jag att ordspråket om att ständigt sol ger öken känns lite hånfullt.
Är det inte dags för lite sol nu? Och då menar jag mer personligt och mentalt.
Väl på parkeringen vid sjukhuset så ringde telefonen. Från avdelning 61 som meddelade att nu var min far flyttad dit. Kanske jag inte visste det? Så därför ringde vederbörande.
Tack, tack. Annars är jag inte bortskämd med att få veta särskilt mycket från sjukhuset. Hjärtinfarkt höll jag på att få redan på 35:an - infektion - då jag kom och hans säng var hopbäddad. Död eller möjligen intensiven var det enda som fanns i min hjärna då.
Inte ens när han rymt och varit utanför sjukhuset - lätt klädd - har de behagat meddela oss anhöriga.
Mycket mer skulle jag kunna säga - men jag avstår så länge. Det är så svårt att kritisera sjukvården och för all del hemtänsten också. Alla jag möter (nästan) är änglar eller änglalika - men något är fel med systemet/resurserna när jag ändå kan uppleva att så mycket brister.
Men att bo så ängaalikt som jag gör nu kan kompensera mycket.
Inte mellan hägg och syren - utan under häggarna passerar jag varje morgon - barfota över prärien.
Eftersom jag är mer vän med överföringen av bilder än med musen så publicerar jag en bild av Anne - en person som också är sol i mitt liv. Soligt har det inte varit alltid i hennes liv heller - men allt som inte dödar härdar!! Vi har många gemensamma nämnare konstaterade vi i kväll - per telefon.
Sol var det också i måndagskväll när jag och far var på fotboll - och jag tog denna katastrofalt dåliga bild.
Det finns alltid små glädjeämnen i livet!
Själv har jag i en kommentar blivit inbjuden att kommentera Obolaffären och släktingen i Kroatien. Det avstår jag dock så länge.
Kommentarer
Trackback