Leva som man lär
Att leva som man lär är uppenbarligen svårt - men absolut nödvändigt för trovärdigheten. Jag minns det - när Sören Wibe vägrade att betala tillbak av reseöverskottet.
Med den här artikeln bekräftas också att man visst kunde betala tillbak. Stackars vänsterpartisten Jens Holm från Umeå som tagit ut massor med mer resepengar än han gjort av med och som till och med lät Aftonbladets läsare vara med och dela ut de sista 50 000. Resterande nästan 1,5 miljoner hade han minsann gett bort alldeles själv. Man kan ju undra vad det gått till?
Det är minsann så att det värsta girigbukarna verkar finnas inom s och v.
Själv satt jag i nattlinne (eller rättare sagt "särk") till klockan var över halvtolv. Hann precis hem från frukosten till klockan 8 - och det gick bra att ha telefonsammanträde med partisekreterare (plus en massa andra) i den stassen också. Och inte hann jag dressa mig innan nästa telefonmöte började klockan 9. Kanske tur att det inte var videokonferens? Men eftersom jag har spegeldörrar i sovrummet - där jag tvingades sitta eftersom jag inte hade tillgång till någon bärbar telefon - så fotade jag mig själv. Det var en anskrämlig syn och jag lovar att det finns gränser för vilka foton jag lägger ut på bloggen. Annars jag ju ingen skam i kroppen.
Ni börjar arbetsdagen lida mot sitt slut.
Med den här artikeln bekräftas också att man visst kunde betala tillbak. Stackars vänsterpartisten Jens Holm från Umeå som tagit ut massor med mer resepengar än han gjort av med och som till och med lät Aftonbladets läsare vara med och dela ut de sista 50 000. Resterande nästan 1,5 miljoner hade han minsann gett bort alldeles själv. Man kan ju undra vad det gått till?
Det är minsann så att det värsta girigbukarna verkar finnas inom s och v.
Själv satt jag i nattlinne (eller rättare sagt "särk") till klockan var över halvtolv. Hann precis hem från frukosten till klockan 8 - och det gick bra att ha telefonsammanträde med partisekreterare (plus en massa andra) i den stassen också. Och inte hann jag dressa mig innan nästa telefonmöte började klockan 9. Kanske tur att det inte var videokonferens? Men eftersom jag har spegeldörrar i sovrummet - där jag tvingades sitta eftersom jag inte hade tillgång till någon bärbar telefon - så fotade jag mig själv. Det var en anskrämlig syn och jag lovar att det finns gränser för vilka foton jag lägger ut på bloggen. Annars jag ju ingen skam i kroppen.
Ni börjar arbetsdagen lida mot sitt slut.
Kommentarer
Trackback