Tårögd
Har varit upp till 46:an ikväll - mammas avdelning. Med en fräsch konstgjord cerisfärgad begonia (tror jag det heter) och en slant till deras trivselkassa.
När mor dog hade de en fin hemvävd pläd som de bredde över hennes bädd. Den minns jag faktiskt inte hur de finansierat. Inga-Lill berättade att köket var fantastiskt på att ordna något extra om det var någon svårt sjuk som hade bemärkelsedag.
Dom skulle gärna vilja kunna köpa några extra fina kaffekoppar att duka med vid sådana tillfällen. Fina dukar hade vännen Kristina (i personalen) virkat. Jag är alldelse säker på att mor skulle vilja bidra till att detta - koppar och annat fint - blir verklighet. Jag kände att hon - mor - viskade mig i örat där jag stod vid bankomaten; var inte snål!
Var lite rädd att inte träffa någon jag kände så väl - men tassade fram till tavlan och konstaterade att Monica jobbade. Och många fler som jag känner väl.
Vi kramades - Monica och jag. Men då blev jag nästan "rädd" att träffa för många jag kände - så jag sjappade ganska fort. Blir tårögd av tacksamhet för all denna underbara personal.
Det finns många än som jag måste och vill visa min tacksamhet för deras stöd. "Flickorna" i hemtjänsten inkluderande "åkerspökena", tanter (i min ålder) och också de (alldeles för få) pojkar/män som funnits där måste också få veta att de betytt något alldeles särskilt. Men hur jag ska "fånga" dem vet jag inte än.
Far har jag också besökt en gång till idag - till synes ser han ut att må riktigt bra. Men kommunikationen med personalen är inte vad den borde vara - ingen kritik - men se mig gärna som en resurs? Jag inbillar mig att denna avdelning har fler platser än många andra - och därmed mycket personal - det känns som om det blir mer anonymt.
Rätt intressant iaf hur jag själv tänker. Kirurgen - "blodiga knivar" - men mycket kirurgiska ingrepp (det flesta?) sker ju nu utan att skära om jag förstått det rätt. Jag var ju först frågande till att det var kirurger som skulle göra ingreppet på far.
Men nu måste jag sluta sitta här och filosofera. Har ett antal samtal som måste ringas - både privat och i jobbet.
När mor dog hade de en fin hemvävd pläd som de bredde över hennes bädd. Den minns jag faktiskt inte hur de finansierat. Inga-Lill berättade att köket var fantastiskt på att ordna något extra om det var någon svårt sjuk som hade bemärkelsedag.
Dom skulle gärna vilja kunna köpa några extra fina kaffekoppar att duka med vid sådana tillfällen. Fina dukar hade vännen Kristina (i personalen) virkat. Jag är alldelse säker på att mor skulle vilja bidra till att detta - koppar och annat fint - blir verklighet. Jag kände att hon - mor - viskade mig i örat där jag stod vid bankomaten; var inte snål!
Var lite rädd att inte träffa någon jag kände så väl - men tassade fram till tavlan och konstaterade att Monica jobbade. Och många fler som jag känner väl.
Vi kramades - Monica och jag. Men då blev jag nästan "rädd" att träffa för många jag kände - så jag sjappade ganska fort. Blir tårögd av tacksamhet för all denna underbara personal.
Det finns många än som jag måste och vill visa min tacksamhet för deras stöd. "Flickorna" i hemtjänsten inkluderande "åkerspökena", tanter (i min ålder) och också de (alldeles för få) pojkar/män som funnits där måste också få veta att de betytt något alldeles särskilt. Men hur jag ska "fånga" dem vet jag inte än.
Far har jag också besökt en gång till idag - till synes ser han ut att må riktigt bra. Men kommunikationen med personalen är inte vad den borde vara - ingen kritik - men se mig gärna som en resurs? Jag inbillar mig att denna avdelning har fler platser än många andra - och därmed mycket personal - det känns som om det blir mer anonymt.
Rätt intressant iaf hur jag själv tänker. Kirurgen - "blodiga knivar" - men mycket kirurgiska ingrepp (det flesta?) sker ju nu utan att skära om jag förstått det rätt. Jag var ju först frågande till att det var kirurger som skulle göra ingreppet på far.
Men nu måste jag sluta sitta här och filosofera. Har ett antal samtal som måste ringas - både privat och i jobbet.
Kommentarer
Trackback