Vintertid = bistertid
Igår blev det vintertid - och min älskade lilla mamma dog - med sin hand i min. Lugnt, stilla, fridfullt och av mor efterlängtad kom döden som en befriare.
Men bistert och tomt känns det.
Mor har en hel bok - med svarta vaxdukspärmar - med urklippta dödsannonser för släkt, vänner och bekanta. Och där hon också skrivit ner små vackra dikter/verser. En av hennes favoriter är: "Minns mig som jag var en gång - då allting sjöng en livets sång - minns de tankar som jag tänkte - minns den kärlek jag er skänkte".
Stort tack till alla som på olika sätt hört av sig till mor - och till far och mig också för den delen - under mors långa sjukdomstid. Ingen nämnd och ingen glömd.
Och ändå måste jag nämna personalen vid avdelning 46 - änglar finns faktiskt. Sådan kompetens, integritet, empati, kärlek, respekt och omvårdnad som de bestod mor med går inte att köpa för pengar. Tack, tack - tack så hemskt mycket - som mor så ofta sa till flickorna.
Kerstin och jag har varit till far och berättat - och det var ju inte lätt heller. Lisa, Sara och Jens har varit förbi här vilket livat upp tillvaron någon. Men jag känner mig vilsen och vet inte riktigt vart jag är på väg.
Men bistert och tomt känns det.
Mor har en hel bok - med svarta vaxdukspärmar - med urklippta dödsannonser för släkt, vänner och bekanta. Och där hon också skrivit ner små vackra dikter/verser. En av hennes favoriter är: "Minns mig som jag var en gång - då allting sjöng en livets sång - minns de tankar som jag tänkte - minns den kärlek jag er skänkte".
Stort tack till alla som på olika sätt hört av sig till mor - och till far och mig också för den delen - under mors långa sjukdomstid. Ingen nämnd och ingen glömd.
Och ändå måste jag nämna personalen vid avdelning 46 - änglar finns faktiskt. Sådan kompetens, integritet, empati, kärlek, respekt och omvårdnad som de bestod mor med går inte att köpa för pengar. Tack, tack - tack så hemskt mycket - som mor så ofta sa till flickorna.
Kerstin och jag har varit till far och berättat - och det var ju inte lätt heller. Lisa, Sara och Jens har varit förbi här vilket livat upp tillvaron någon. Men jag känner mig vilsen och vet inte riktigt vart jag är på väg.
Kommentarer
Postat av: Anne K Jatko
Jag kände inte din mor men tårarna rinner...Jag förstår sorgen...jag har varit där...Allt har sin tid. Ylva, jag tänker på dig och förstår att så småningom, helt naturligt, är du där du är tänkt att du skall vara. Platsen och din delvis nya roll i livet bara smyger med och innan du är klar med den så har du redan din naturliga plats där. Ta vara på dig själv nu och låt tiden föra dig framåt...
Trackback