Ett enda är tillräckligt!
En enda av de berättelser som nu kommer från fosterbarn är tillräckligt för att bli både upprörd, ångestfylld och förtvivlad. Klart är att det blir särskilt skämmigt när det är samhället utelämnat dessa barn å det grövsta.
Men ändå är det viktigt att inte helt tappa proportionerna.
Vi ska veta att under 50 och 60 talet fick både kvinnor och biologiska barn stryk å det grövsta. Det tisslades och tasslades om det bland de vuxna men ingen pratade öppet om det. Och få utsatta fick någon hjälp vare sig av vänner, bekanta och än mindre av samhället. Så var det i min by och så var det säkert på andra håll också.
Det andra är att alla de fantastiska människor som tagit emot fosterbarn och gett dem kärleksfulla hem, helat dem och gett dem en god start i livet. Låt oss inte glömma dem!
Det är väl ändå den absoluta majoriteten av fosterföräldrarna som varit såna?
Sign. En vars pappa Yngve annonserades ut till den som skulle ha minst betalt för att ta hand om honom. Och som aldrig kunnat få ett bättre fosterhem än han fick.